Del 1. ”Ann eller inget”

Debattören, författaren och numera Moderatpolitikern Ann Heberlein hade under många år en gräddfil vid Lunds universitet.

Hon fick en tjänst som hade skapats enkom för henne och som finansierades direkt av rektorsämbetet. Hon befordrades till lektor utan att behöva konkurrera med andra sökande. Och hon fick en unik möjlighet att bedriva opinionsbildning på arbetstid. Motivet var att hon skulle marknadsföra universitetet.

Petter Larsson

Den som följt de senaste årens offentliga debatt känner förmodligen till att jag och Ann Heberlein ofta är oense politiskt. Jag vill därför redan nu understryka att ingen skugga ska falla över Heberlein själv när det gäller hur hennes tjänst tillkommit eller konstruerats.

Det här handlar om hur framför allt dåvarande rektor Per Eriksson med okonventionella metoder rundade den akademiska meritokratin för att bereda vägen för en enskild anställd.

Men också om hur detta döljs i de officiella dokumenten, så att den som endast läser dem bara kan se spår av hur makten faktiskt utövas och beslut fattas.

Enligt den officiella versionen inleds anställningsprocessen i februari 2009. Då berättar Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) i en skrivelse för rektorsämbetet att man ser positivt på att anställa Heberlein och på att rektor är redo att tillskjuta pengar. Initiativet sägs komma från institutionen tillsammans med humanistiska och teologiska fakulteterna samt rektor.

I nästa steg beviljar rektor finansiering.
Det är också den versionen jag får när jag frågar dekanen vid humanistiska fakulteten Lynn Åkesson om hur det gick till när Ann Heberlein rekryterades. Motivet var enligt Åkesson att institutionen behövde förstärkning i ämnet etik, men inte hade råd att anställa någon.

Men detta stämmer inte helt. Anställningen utgick inte från CTR:s behov och i själva verket kom initiativet helt och hållet från rektor Per Eriksson.

Han har inte velat bli intervjuad för den här artikeln. I stället ber han att få besvara några frågor skriftligen. Det är sådant som makthavare lär sig på kurser i medieträning. Syftet är för det mesta att kunna svara svepande och generellt och att försvåra för journalisten att ställa följdfrågor.

 

Försvarade rektorns kristna tro

I sina svepande och generella mejlsvar bekräftar han att motivet till att han som rektor ville finansiera Heberleins tjänst var att hon ”särskilt väl och synligt företräder Lunds universitet externt”. När jag därefter ställer följdfrågor, vill han överhuvudtaget inte svara längre.

Eriksson rekryterades 2009 direkt från jobbet som chef för det statliga innovationsverket Vinnova. ”Han är utåtriktad, medial, gör utspel. Han är och vill bli sedd som en doer. En som inte harvar runt i formalia, utan får saker att hända. Kort sagt: en verkställande direktör för Universitetet AB”, beskrev Sydsvenskans universitetsreporter honom (17 dec -10).

Under sin tid som rektor fattade han flera snabba beslut som inte förankrades i organisationen. Universitetet blev mer toppstyrt och rektor fick själv mer pengar att fördela.

När Eriksson tillträdde 2009 fanns en pott på 28 miljoner avsedda för så kallade ”strategiska satsningar” som han själv kunde bestämma över. Året därpå hade den vuxit till 40 miljoner.

Jag har under arbetet med den här artikeln flera gånger fått höra att rekryteringen av Ann Heberlein kanske skulle kunna strida mot reglerna för hur rektor får använda denna pott.

Men faktum är att det inte fanns några kriterier eller styrdokument. Det var hela tiden fritt fram för Per Eriksson att bränna av miljoner på vad han behagade varje år.

Jag tror att man ska läsa berättelsen om Ann Heberlein med denna större bild av okontrollerad makt och en snabbt växande pengasäck i bakhuvudet.

Redan då han tillträdde i januari 2009 hade Eriksson fått upp ögonen för Heberlein. Hon hade på den tiden börjat göra sig ett namn i medierna genom kulturartiklar i bland annat Sydsvenskan, Svenska Dagbladet och Expressen och fått sitt offentliga genombrott med boken Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar (2008).

Hon hade dessutom tagit Per Eriksson i försvar i ett par tidningsartiklar hösten 2008, då några universitetsanställda luftat sin oro över att Erikssons kristna tro kanske inte skulle vara förenlig med rollen som rektor.

 

Första beslutet: Rekrytera Heberlein

Ett av Erikssons allra första beslut som ny rektor var att försöka rekrytera Heberlein till sitt universitet.

– Han ringde mig och erbjöd mig en tjänst inom ramen för det som kallas ”strategisk rekrytering”, berättar Ann Heberlein i ett mejl till mig.

Från första stund stod det klart att syftet var att profilera universitetet.

– Den tjänst jag fick lystes inte ut, utan specialkonstruerades för mig eftersom universitetsledningen ansåg att jag var något av ett affischnamn för Lunds universitet.

Det var nu inte helt enkelt för rektor att bara anställa någon. CTR hade usel ekonomi och inga planer på att nyanställa. Universitetstjänster tillsätts också för det mesta genom konkurrens mellan flera sökande, och i en sådan process vore det ju långt ifrån säkert att Heberlein skulle bli utvald.

Dekanerna Fredrik Lindström och Lynn Åkesson fick uppdraget att se till att det ändå kunde ske. Mot slutet av januari inkluderades även CTR:s chef, prefekt Erica Appelros, i planeringen. Hon fick ett erbjudande som var svårt att motstå. Institutionen fick ju en extra tjänst betald, och därmed också extra arbetstimmar som kunde användas i undervisningen.

– Vi har alltid behov av lärare, och Heberlein har naturligtvis på det viset fyllt ett behov. Men man kan inte säga att anställningen utgick från institutionens specifika behov just då. Vi skulle inte ha anställt någon forskare i etik, ens om vi haft pengar för ytterligare en tjänst, säger Appelros.

Det var naturligtvis aldrig tal om att låta CTR själva bestämma över pengarna, eller att anställa någon annan.

– Det var Ann eller inget, säger Appelros.

Till saken hör också, som en källa påpekar, att man i en hierarkisk organisation som universitetet inte gärna säger nej när önskemålen kommer från rektor.

För att undvika det ändras tjänsten till ”forskare”. Det är en typ av tjänst som inte måste utlysas.

Genom den interna mejlväxlingen mellan Appelros, Lindström och Åkesson, som jag tagit del av, kan man följa det hemliga arbetet med att få ett beslut att se bra ut, men ändå leda till det rektor redan bestämt.

I början av februari ringer Per Eriksson till Lynn Åkesson och ger klartecken för finansieringen. Nu vill han ha en formell ansökan från CTR, där institutionen motiverar varför man vill anställa Heberlein.

Åkesson lovar att ordna detta och hon lovar dessutom att Per Eriksson ska få läsa ansökan innan den går i väg, så att han har möjlighet att ändra i den.

Per Eriksson beställer alltså en ansökan till sig själv, som han dessutom ska kunna detaljredigera.

Om detta är ett vanligt och lämpligt förfaringssätt vill Per Eriksson inte svara på.

Inledningsvis är det sagt att Heberlein ska få en tjänst som biträdande lektor. Men Appelros inser snabbt att regelverket säger att en sådan i så fall ska utlysas, så att även andra kan söka.

För att undvika det ändras tjänsten till ”forskare”. Det är en typ av tjänst som inte måste utlysas.

Att direktrekrytera en på förhand utvald person utifrån ses därför av många som ett brott mot den akademiska kulturen.

Det man måste förstå i sammanhanget är att fasta tjänster på ett prestigefyllt universitet som Lund är oerhört attraktiva i den akademiska världen, eftersom en sådan tjänst ofta är ett viktigt steg i karriären, eller till och med ett slutmål, som också kan underlätta framtida forskningsanslag. När till exempel ett lektorat utlyses finns ofta dussintals, ibland hundratals, välmeriterade sökande.

Att direktrekrytera en på förhand utvald person utifrån ses därför av många som ett brott mot den akademiska kulturen. Det är något man vanligtvis bara gör om man har mycket goda skäl, exempelvis när man behöver en särskild kompetens till ett speciellt forskningsprojekt eller vill locka till sig en toppforskare med särskilt gott, ofta internationellt, renommé.

Andra personer som direktrekryterades under Per Erikssons tid är kemisten Sven Lidin som lämnade en mångårig professur i Stockholm, psykolingvisten Marianne Gullberg som valde Lund framför en professorsstol vid Sorbonne och teologidocenten Jayne Svenungsson, som kom direkt från forskning vid Oxford. Alla med internationella erfarenheter och med oändligt mycket starkare akademiska meriter än Ann Heberlein.

När hon rekryterades befann hon sig alldeles i början av sin yrkesbana. Hon hade en så kallad postdok-tjänst i Stockholm, vilket är ett slags allra första steg mot en forskarkarriär för den som nyligen doktorerat.

Verkligheten döljs, Planerna går i lås

Nästa steg för Appelros, Lindström och Åkesson är att hitta (på) argument.

I ett tidigt utkast hänvisas till att institutionen skulle behöva ersätta medarbetare som går i pension.

Visserligen stämmer det att en person ska gå i pension, men institutionen har ju ändå inte för avsikt att nyanställa någon. ”Om det verkar som att det är ett stort behov hos oss att ersätta pensionsavgången kan detta bli ett argument för att vi ska vara med och medfinansiera den nya tjänsten, vilket vi inte har råd med …” skriver Appelros. Pensionsargumentet stryks omgående.

Dekanen Fredrik Lindström föreslår att man ska föra in ett argument om jämställdhet. ”Allt som stärker argumentationen är bra” svarar Lynn Åkesson, men konstaterar samtidigt att jämställdheten är ganska god inom just etikämnet. Det blir ändå ett par meningar om jämställdheten.

Det argument som i den slutliga skrivelsen lyfts fram skarpast är dock att Ann Heberlein är en ”välkänd debattör i medier och andra offentliga sammanhang”. Hon ”gör kort sagt Lunds universitet synligt som välrenommerat varumärke” heter det. Ett annat problem man ställs inför är att Per Eriksson inte vill att det ska se ut som om initiativet kommer från honom, fastän det gör det. Därför vill han att CTR ensidigt ska begära stöd.

Prefekten Appelros – som är den som förväntas underteckna en ansökan – är inte helt förtjust. ”Om CTR på eget initiativ skulle anhålla om en förstärkning av något ämne, så skulle etik komma rätt långt ner på listan. Som skrivelsen (och den planerade hanteringen) ser ut är jag rädd att rekryteringen av Ann kommer att generera kritik av just det slag vi vill undvika – hemlighetsmakeri, nepotism, ämnesfavorism, diktatur, you name it” skriver hon.

Hon anser i stället att rektor också formellt ska stå för att idén kommer från honom.

Under hela denna process hålls nämligen planerna hemliga för CTR:s institutionsstyrelse

Alternativet är att Appelros lägger fram saken för sin institutionsstyrelse. Om en formell ansökan ska skickas, vill hon ha styrelsen bakom sig. Och de vet ännu ingenting om vad som planeras ovan deras huvuden.

Under hela denna process hålls nämligen planerna hemliga för CTR:s institutionsstyrelse, som informeras först då ansökan redan är skriven och skickad.
Eftersom alltså varken rektor Per Eriksson eller prefekt Erica Appelros ensamma vill stå bakom idén hittar man en kompromisslösning som skulle göra slipade diplomater avundsjuka. Ansökan döps om så att den inte kallas ansökan längre. I stället uttrycker CTR att man ”ser positivt på en strategisk förstärkning av etikämnet” och man gömmer rektors initiativ bakom formuleringen att ”Tillsammans med område HT [humaniora och teologi, min anm.] och rektor har en centralt finansierad forskartjänst under två år bedömts vara den bästa formen för en sådan förstärkning.”

Subjekten försvinner, ansvaret sprids ut, verkligheten döljs. Planerna går i lås. Ansökan skickas den 24 februari. Den beviljas den 14 mars då rektor tillskjuter drygt 1,8 miljoner kronor.

I dag vill Per Eriksson inte svara på varför han inte ensam ville stå bakom initiativet, eller hur han ser på detta sätt att uppenbart runda principen om meritokrati.

Den 1 maj samma år påbörjar Ann Heberlein den tjänst som trixats fram enbart för att kunna anställa just henne. Hon får en fast inkomst och hennes legitimitet som offentlig debattör stärks, då hon nu kan kalla sig forskare vid Lunds universitet.

Det är den första positiva särbehandlingen. Men det är inte den sista.