Del 2. Den avlönade debattören
Petter Larsson
Under åren 2009-2011 har Ann Heberlein en tjänst på Lunds universitet som hon handplockats för. Formellt kallas hon forskare, men det främsta motivet för hennes rekrytering är att hon ska främja universitetets varumärke i den offentliga debatten. Tjänsten är finansierad av rektorsämbetet under två år.
Vad som ska ske sedan är en öppen fråga. Heberlein är nämligen tillsvidareanställd. Det är inte helt ovanligt på universiteten att man tillsvidareanställer en person trots att finansieringen bara räcker under en begränsad tid. Ofta sägs då vederbörande upp på grund av arbetsbrist när pengarna tagit slut.
Men när de två åren är på väg att löpa ut – och därmed rektorspengarna – visar det sig att två lektorer ska sluta på CTR och behöver ersättas.
Lektor är en typ av tjänst som brukar utlysas, så att många kan söka den i öppen konkurrens. Det är en viktig del av den meritokratiska tillsättning som universiteten gärna berömmer sig av, och konkurrensen om tjänsterna är ofta knivskarp.
Men det är inte obligatoriskt att utlysa. I vissa fall kan man låta tjänsten gå till någon som redan är anställd, förutsatt att denne uppfyller minimikraven, vilket Ann Heberlein gör.
Institutionen bestämmer därför att inte utlysa, utan att i stället ge en lektorstjänst till henne.
Man får en smidig lösning både på frågan om lektoratet och på frågan om vad som ska ske med Heberlein.
På så vis leder alltså det ursprungliga handplockandet av Heberlein 2009 nu fram till att hon i nästa led, återigen utan att utsättas för konkurrens, kan landa ett statusfyllt jobb.
Uppdrag: delta i samhällsdebatten
Av de sex lektorat som tillsattes på CTR under 2011 var det endast hennes som inte utlystes.
På institutionen fanns vid den här tiden stora förhoppningar om att Heberlein skulle meritera sig vetenskapligt för att bli docent, men under sina dryga sex år som lektor gör hon aldrig det. Hennes uppdrag var ju inte i första hand att forska, utan att ”delta i samhällsdebatten snarare än att vända mig in mot akademin”, som hon själv uttrycker det.
2012 börjar Ann Heberlein till och med få lön för att debattera i tidningarna.
Bakgrunden var att det på CTR vid det här laget hade vuxit fram en insikt om att hon hade ont om tid.
– Det fanns en allmän upplevelse av att hon sysslade så mycket med sitt utåtriktade arbete att hon hade svårt att hinna med sina åtaganden på institutionen, säger Tobias Hägerland, studierektor vid CTR.
– Men huvudanledningen var, att när Ann Heberlein ursprungligen anställdes 2009, så var det viktigaste syftet både från institutionens och rektorsämbetets sida att hon skulle ägna sig åt just den utåtriktade verksamheten.
Rektor ville ha henne. Nu får han se till att lösa detta, alltså. Mycket riktigt griper rektor Per Eriksson in för att hjälpa sin varumärkesbyggare.
För forskare i allmänhet gäller att de utöver forskning och undervisning har en plikt att arbeta med det som kallas tredje uppgiften. Det innebär att de ska föra ut sin kunskap i samhället på olika sätt, via till exempel föredrag och artiklar i massmedierna. För denna uppgift finns ingen särskild finansiering eller någon särskild tid avsatt, utan det förväntas ingå i det normala arbetet.
Ingen jag frågar har någonsin hört talas om någon enda annan forskare som fått en sådan möjlighet.
Men i fallet Heberlein träffas nu en muntlig överenskommelse om att rektor och fakulteterna för humaniora och teologi tillsammans ska betala för att 25 procent av Ann Heberleins tjänst ska ägnas åt tredje uppgiften.
Det är en helt unik konstruktion. Ingen jag frågar har någonsin hört talas om någon enda annan forskare som fått en sådan möjlighet.
Ett skuggbeslut
Denna överenskommelse finns inte dokumenterad, utan dyker upp som ett fullbordat faktum i de officiella dokumenten. På så sätt påminner det om den ursprungliga anställningen av Heberlein som forskare 2009. I praktiken fattas ett slags skuggbeslut – i det här fallet i form av muntlig överenskommelse – bortom allmänhetens insyn.
I december samma år spikas sedan i efterhand de formella besluten att finansiera tjänsten. Då kallas satsningen ”förstärkning av extern kommunikation inom etikområdet”. I en lekmans öron är det väl en terminologi som närmast ger intrycket av att Heberlein ska vara något slags pressekreterare.
Lunds universitet betalar alltså lön för att Ann Heberlein ska medverka i massmedierna efter eget huvud.
Men så är alltså inte fallet. Det handlar om att hon ”medverkar återkommande i press och etermedia för att belysa, diskutera och problematisera centrala samhällsfenomen/-frågor ur ett etiskt perspektiv”, som prefekten för CTR, Alexander Mauritz uttrycker det i en skrivelse.
Lunds universitet betalar alltså lön för att Ann Heberlein ska medverka i massmedierna efter eget huvud.
Tredje uppgiften är i lagen i och för sig vagt formulerad som att man ska ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta”. Men vanligtvis avses att forskare berättar om sina egna forskningsresultat eller om det forskningsfält de är verksamma inom. Vilket, trots allt, är något annat än att saluföra sina egna åsikter om det ena eller andra samhällsproblemet.
Betalt från två uppdragsgivare
Frågan bör därför ställas om inte denna nästan osannolikt generösa tolkning åtminstone befinner sig i regelverkets gråzon.
Tjänstekonstruktionen innebär att Heberlein ofta har betalt för samma arbete från två uppdragsgivare samtidigt, eftersom även tidningarna betalar arvoden till frilansmedarbetare.
Någon diskussion om att avstå tidningsarvodena eller låta dem gå till universitetet fördes aldrig, enligt Ann Heberlein. Hon poängterar att hon också utfört en del av sitt utåtriktade arbete gratis.
Denna konstruktion består tills Per Eriksson slutar. Ett av de sista beslut han fattar just före sin avgång vid årsskiftet 2014/15 är att förlänga finansieringen under hela 2015, och därmed bakbinda sin efterträdare under ett år. Den totala kostnaden landar på närmre 900 000 kronor.
Hon blir ett välkänt namn i såväl tv och radio som på några av de mest prestigefyllda tidningarnas kultursidor.
Först med den nye rektorn Torbjörn von Schanz införs begränsningar av hur rektor får dela ut pengar och specialfinansieringen av Heberleins skriverier tar därmed bom stopp.
Det råder knappast någon tvekan om att satsningen på Ann Heberlein som marknadsförare rent kvantitativt gav god utdelning. Hon blir ett välkänt namn i såväl tv och radio som på några av de mest prestigefyllda tidningarnas kultursidor. Hon skriver tjogtals med tidningsartiklar, låter sig intervjuas, debatterar och skriver flera populärt hållna böcker, samt en lärobok i etik.
I dag beskriver dekanen Lynn Åkesson specialsatsningen på Heberlein som att det var ”ganska framsynt att prioritera en utåtriktad verksamhet”, medan rektor Per Eriksson anser att rekryteringen som helhet varit ”framgångsrik”.
Men är all reklam verkligen bra reklam? Uppmärksamhet kan vara ett tveeggat svärd.
Islamkritik på universitets bekostnad
Ann Heberlein har i dag förlorat några av sina mer statusfyllda mediala plattformar, som kultursidorna i Dagens Nyheter och Sydsvenskan. I stället har hon blivit krönikör på Göteborgs-Postens ledarsida och hittat ett nytt publicistiskt hem på Ledarsidorna, en nätsajt vars mål och mening tycks vara att larma om ett Sverige i snabbt förfall som följd av invandring.
På senare tid har hon bland annat stöttat idén att Moderaterna och Sverigedemokraterna bör föra samtal med varandra, och hon medverkade 2017 på Sverigedemokraternas scen i Almedalen. Hon har hävdat att islam har en större våldspotential än andra religioner (GP 26 mars 2016) och påstått att ”sexuella relationer mellan medelålders kvinnor, anställda på HVB-hem, familjehemsmammor eller frivilligarbetande och unga, asylsökande män, så kallade ’ensamkommande flyktingbarn’ tycks vara i det närmaste normaliserat” (Ledarsidorna 6 juni 2017). Hon har också ägnat fler artiklar åt att plädera för ett förbud mot tiggeri.
Det är naturligtvis helt i sin ordning att en universitetsanställd hyser och framför sådana uppfattningar.
Möjligen är det mindre självklart varför det skulle vara gynnsamt för Lunds universitet att förknippas med detta åsiktspaket. Hur han ser på den saken vill Per Eriksson inte heller svara på.
Oavsett vilken uppfattning man har om projekt Heberlein varit lyckat eller inte från pr-synpunkt – det är ju delvis en politisk bedömning – lutar jag själv åt Erica Appelros hade en poäng när hon 2009 profetiskt varnade för att själva processen skulle kunna se ut som ”hemlighetsmakeri, nepotism, ämnesfavorism, diktatur, you name it.”
Vad vi ser är ju hur rektorsmakten utövats genom ogenomskinliga, informella kanaler och hur mörkandet av vad som verkligen skett fortgår ännu flera år senare.
”Att man hellre rekryterar offentligt färgstarka personer än välmeriterade forskare är en följd av att näringslivets inflytande i universitetsstyrelserna har stärkts.”
Men framför allt ser vi hur det akademiska idealet om meritering och konkurrens fått ge vika för idéer om toppstyrd marknadsföring och varumärkesbyggande, som snarare för tankarna till näringslivet – ett Universitet AB med en maktfullkomlig VD som rektor – än till en statlig utbildningsinstitution.
Som en källa uttrycker det: att man hellre rekryterar offentligt färgstarka personer än välmeriterade forskare är en följd av att näringslivets inflytande i universitetsstyrelserna har stärkts.
Min åsikt spelar förstås mindre roll. Klockan kan inte vridas tillbaka. Ann Heberlein har i dag lämnat sin tjänst och kandiderar till riksdagen för Moderaterna. Per Eriksson är vice rektor vid Högskolan i Kristianstad.
Men de ansvariga och anställda vid Lunds universitet – och kanske andra lärosäten – bör nog ställa sig frågan om de vill att det ska kunna gå till så här i framtiden.